Man brukar ju säga ’allt för konsten’. Jag låter detta citat repeteras som en hackig skiva för att övertyga mig om att just denna plåtning är värd det.
Det är den 4:e februari och skådespelaren Johan Rabaeus väntar på mig i sin lägenhet på Södermalm. Det har tagit sin tid att få ihop detta pussel av fullbokade agendor. Vi är båda mycket upptagna på var sitt håll. Jag säger ’vi båda’ men menar egentligen bara herr Rabaeus. Själv har jag stått stand-by i mer ett par år.
Men nu har dagen alltså kommit. Något oplanerat slet Johan av en hälsena under en repetition på Dramaten. Inte kul men nu har han sitt ben i gips och får inte agera på scen på ett tag så idag finns det rum för lite porträtt.
Om jag nu efter så här lång tid äntligen fått audiens hos Molièremästaren själv så är det väl lika bra att sikta högt så jag har packat bilen fullt med kamera-prylar och har kört från hemmet i Sörmland. När jag börjar närma mig hans kvarter i centrala Stockholm tänker jag att det måste vara stans mest gå-gata-tätaste plats! Och efter att kört runt samma kvarter ungefär fyrahundra gånger ersätter jag plan A med plan B och parkerar utanför hans port med halva bilen på trottoaren. Kikar oroligt upp mot stuprännor och istappar. Sen är det bara att sätta upp dörrar och efter fyra vändor är allt uppburet i en hög utanför hans dörr. Varje gång jag tar hissen, eller trapporna, beroende på vilka grejer som ska upp, väntar jag på att lapplisorna därnere ska ha fest med min bil. Snabbt ned tillbaka till bilen en sista gång för att leta parkeringsplats, vilket jag hittar långt därifrån. Nu joggar jag tillbaka till Rabaeus hus på ishala gator och aktar mig för att slå volter. Det räcker med en invalid inför denna plåtning.
När jag har hämtat andan, lindat av mig halsdukar och ytterplagg ringer jag på dörren.
Inifrån hörs ett haltande (personligen tror jag att han överdriver lite, skådis som han är) men han öppnar i alla fall dörren vilket är ett gott tecken. När han ser min utrustning och sedan tittar upp på mig undrar jag om han tror att jag tänkt flytta in permanent. Eller kanske tänker han att det ska sättas upp en teaterföreställning i hemmet?
Jag släpar in 3 m bakgrundspapper på rulle, sjuttioelva stativ, ljusformare, kameraväskor, blixtar, sladdar, förlängningssladdar, klämmor, diffusionstextilier + andra bra-ha-grejer samtidigt som jag mellan gnisslande tänder undrar vart alla mina fotoassistenter är.
Under våra tidigare kontakter har jag beskrivit för Johan vad jag tänkt mig, så han slussar in mig i sitt vardagsrum där jag kan hålla på att rigga. Planen är att komma därifrån med minst tre “färdiga” bilder.
När det gäller själva slutresultatet vill jag ha det ska kännas som om det vore plåtat i naturligt ljus. Min första åtgärd, efter att flyttat runt alla hans möbler, är att rigga upp en stor Octabox. Denna runda 1,75 meter stora ljuslåda är perfekt i dessa sammanhang. Sedan kopplas Elinchrom Quadran in och testas. Jag matar in el till blixten även om jag inte behöver. Det finns el i väggen så varför inte? På kameran monteras en Skyport som också testkörs. Sedan är det bara att bjuda in själva objektet och börja regissera.
Oftast när jag plåtar personer brukar vi diskutera kläder. Denna gång har jag låtit bli och lika bra det för Rabaeus vankar ut på min scen iförd skitiga grå mysbyxor som ingen normal person eller fotograf skulle acceptera. Men just denna gång tycker jag det passar utmärkt. Jag ber Johan sätta sig i en antik stol jag släpat fram plus en stol till för hans gipsade ben. Lika bra att göra det mesta av det tänker jag.
När jag började planera inför denna plåtning, såg jag framför mig Johan blåsa upp en stor bubbla från ett tuggummi. Passar hans lite hans rebelliska ådra. Men jag fick leta runt halva Stockholm efter det rätta tuggummit som lät sig multipliceras och blåsas upp. Vad jag bildmässigt sökte efter var kombinationen av det klassiska porträttljuset som de gamla mästarna gjorde så bra, men med skruv i motivet.
Den tredje bilden jag såg framför mig var en utslängd Rabaeus i en soffa. Så där utslängd som bara ett tonårsbarn, eller möjligtvis en skadad skådis kan göra. Jag bara flyttade runt min stora Octa och lät den förstärka ljuset från fönstren. När föreställningen var klar var det bara att packa ihop, säga hej,hej till Johan och resultatet ser ni här. Erfarenheten tillsammans med en Johan Rabaeus på bra humör var värd all ansträngning. Om sedan slutresultatet motsvarar ansträngningen är upp till var och en.
/J.
Webb
Instagram